Yogyakarta, 22 februari Travel Journal - Into the Ring of Fire, 8
16:24
Ibland har man inget val, än att tvinga sig ut ur sin bekvämlighetszon. Oftast är de inte vidare stora de där stegen. Utan snarare en rad av efterföljande småsteg. Steg för steg, oavsett hur litet det än må vara, kan kännas som en bergsvägg!
Mitt första, och därmed mest avgörande steg, sker lördagseftermiddag på en tågperrong i Yogyakarta.
Att jag överhuvudtaget är där är redan ett resultat av flera efterföljande valda handlingar. Att bestämma sig. Att omintetgöra hinder, som ekonomi och tid. Att klicka köp flygbiljett. Att knäppa sista spännet i packningen. Att stiga på metron till flygplatsen. Att ta steget genom säkerhetskontrollen som skiljer mig från mina kära och tryggheten.
Efter det har en rad handlingar efterföljt som jag inte riktigt styrt över. Utan utförts för att det har varit det ”naturliga” att göra. Som att stiga på planet. Stiga av planet. Stiga in i taxin. Checka in på hotellet. Köpa tågbiljett till min destination. Stiga på tåget. Stiga av tåget…
Och här står jag nu, på perrongen i Yogya.
Fortsättningen är lätt, jag har stigit ur min omedelbara bekvämlighet och breddat min zon. Jag kan vara nöjd, jag är i en stad omringad av djungel och vulkaner 11.178 kilometer hemifrån! Jag kan stiga in i en taxi, åka till hotellet och fira min seger. Men det finns ingen taxi.
Mannen vid den officiella transportdisken frågar mig vart jag ska, det är inte långt. Han undrar om jag är ”bekväm med att åka motorcykeltaxi?”. Jag stelnar till och stirrar på honom. Han har använt ordet ’bekväm’. Nej jag är inte alls ’bekväm’ med att åka motorcykeltaxi jag vet inte ens vad det är! Jag känner hjärtat öka i puls.
Men, någonstans inom mig har beslutet redan fattats: ”- Ja”, säger jag, ”det går bra”. Medvetet undviker jag att använda ordet ’bekväm’.
Han presenterar mig för en äldre herre med en officiell taxiväst på sig. Bra, tänker jag, det är inte bara någon random snubbe utan det finns en organisation med någon som vet vem jag åker med och vart.
Att mitt hjärta fortfarande bultar som om det är på väg till slakt, är nu bara något mellan mig och min rädsla. -Hello rädsla, säger jag tyst för mig själv, we are going for a ride.
Mc-taximannen räcker mig en hjälm. Sätter sig på en motorcykel och inväntar att jag ska sätta mig. Jag sätter på mig hjälmen, jag har ryggsäcken fortfarande på ryggen.
Jag tvekar en sekund, funderar på om det finns något annat sätt den kan transporteras på, men ser ingen pakethållare. Minns bilder jag sett av människor som far förbi med ryggsäck på ryggen bakpå en moped, och hoppar på. Motorcykeln rycker till och far iväg i något som jag uppfattar som alldeles för hög hastighet. Jag greppar handtaget bakom min rumpa hårdare och rätar på ryggen. Tyngden av min ryggsäck drar mig bakåt. Varje ryck, varje acceleration gör det värre. Jag är panikslagen att jag ska falla av!
Mannen kör ut i trafiken. Kör genom stora alléer, svänger genom två rondeller, kör genom mindre gator, svänger ut på stora vägar. Jag ser inte var jag är, tittar inte. Stelt håller jag i mig för allt jag är värd. Jag får inte ramla av!
Femton minuter senare stiger jag av. Betalar. Ger honom hjälmen. Checkar in. Går upp på mitt rum. Tar av mig ryggsäcken. Lägger mig på sängen, och andas ut.
Tacksamhet och en känsla av ’job well done’ sköljer över mig. En tår letar sig in i ögonvrån. Första lagret är avskalat. Jag är inte längre lika rädd. Forts...
