Vinden drar i grenarna utanför. En ensam fågel tjuter i det begynnande mörkret. Himmeln är midnattsblå med kolsvarta molnbulor vid horisonten. Imorgon är det midsommar.

Balkongdörren står öppen. Katten stryker sig mot laptopen. Jag stavar fel, puttar bort hans svans. Hela dagen har jag rensat bland skivor. Slängt sådant jag inte vill minnas, behållt sådant som ordlöst gestaltar en gemensam historia.

På väg till mataffären stoppar jag in Chemical Brothers 'Block Rockin' Beats' i bilens cd-spelare. Jag höjer ljudet och ler av minnet av Elliot som sexåring på Antiparos, när han för första gången upptäckte låten. Vi var på Sunset Bar, amerikanen Scott spelade sommaren 1997's allra hetaste beats. Jag drack en frappé, och Elliot sprang omkring och lekte med barnen i den nalkande solnedgången. När hans lilla kropp likt en vilthund plötsligt fryser till, ryggraden spik rak, öronen utspända som stereo-paraboler. Från mitt caféläge en fem-sex meter bort ser jag hur hans kropp stelnar till utan att förstå varför.

Nu medan låten spelas i bilstereon hör jag vad han reagerade på. Ljuden avlöser varandra i höger och vänster högtalaren,  ett surrande ljud av något som Elliot tyckte påminde om en mygga - surrrar än här än där. Sen kommer den tunga rytmen, jag skruvar upp högre. Det mekaniska dunket som Elliot som en kantig robot hög på koffein, ryckigt dansade till och som fick mig att brista ut i hjärligt gapskratt när jag insåg att det var musiken han fångat upp.

Elliot älskade den låten. Efter den, har många andra band och artister följt. Det är fel att säga att det var Chemical Brothers som startade hans musikintresse, men det var definitivt de som formade hans musiksmak från all-ätning till oupptäckt underground.

Efter det har många underbara låtar skallrat inom hemmets väggar. Först från den allmäna stereon i köket eller i vardagsrummet, sedan med tiden bakom hans rums stängda dörr. Nu sedan knappt två år, är det tyst. Riktigt tyst.

Datorns fläkt surrar svagt medan jag skriver. Fågeln utanför fortsätter sitt tjutande. Vinden har bedarrat. Himmeln har svartnat. Jag gillar tystnaden, möjligheten att lyssna in mig på mig själv och livet omkring. Och, det är en väldigt skön känsla att omslutas av någons välvalda musik och känna dennes goda vibbar fylla rummet, när denne plötsligt tittar upp och kastar en blinkning och ett varmt leende åt ens håll.

/Lydia
©Lydiasplanet