Kulturchocken är total. De första dagarna flyter trögt framåt. Vi går som i ett töcken. Minsta avstånd känns som ett maratonlopp, tio meter och man är genomblöt. Bleka och genomsvettiga går vi släpigt de nödvändiga stegen till restaurangen, skrattandes åt alla andra genomsvettiga rödflammiga västerlänningar som ser ut precis som vi. De stirrar stint framför sig i någon sorts tunnelseende. Ultrarapida rörelser, som om luften i sig bär på ett motstånd - som att röra sig i vatten. Utmattade, passiverade till komaläge sitter vi på uteserveringarna i drivor och betraktar. Livet sker mitt där framför oss på gatan. En självklar delaktighet och närvaro i varandras liv, vilken skillnad mot hemma i Sverige. Bangkok som för många är inkörsporten till långresan blir ofta första mötet med värmen och Asien, och det tar ett tag att komma i rytm.

De första solstrålarna gnistrar i templet mitt emot när jag i gryningen sitter på balkongen sömnlös på grund av en snedvriden dygnsrytm. Värmen är som en behaglig smekning, ett silkesklätt duntäcke. Som jag har längtat och nu är jag här. Sakta börjar stadens ljud att vakna till liv och bli starkare. Solen bryter sig fram och jag påminns om att Bangkok luktar... nej stinker. Doften av människor, djur, mat, avgaser, floder och kloaker blandas till en obeskrivbar kokande het bubblande stank. Mmm, jag ler och tar ett djupt andetag, äntligen tillbaka till den av städer vidrigaste och mest fascinerande plats.