Sydvästra Skåne
2009

"-Babe!"säger han uttryckslöst.

Jag ser mig omkring, det är bara jag där. "-Yes..." svarar jag.

"-Please go get Lina", mumlar han utan att titta på mig.

Herr Danny Glover, mannen som gjorde succé i Dödligt vapen filmerna är på filminspelning i Sverige, jag är regiassistent. Mitt jobb som Second Assistant Director = SAD, innebär bl a att se till att team och skådespelare är på plats samt redo, när regissör och inspelningsledaren bestämt. Det är ett glassigt jobb.

Inspelningsledaren, Micke, pekar med hela handen och sätter riktningen. Jag bara vidarebefordrar direktiven utåt, och lyssnar på invändningarna.

"-Nej kameran är inte klar, vi behöver tio minuter till för att ladda film." "-Nej sminket funkar inte, ge oss tre minuter till." "-Ja pyrotekniken är färdig att köra, men var är killen med brandsläckaren?"...

Jag lyssnar, och kommunicerar det tillbaka till inspelningsledaren. Han (för det är oftast en han) sätter beslutet, "-Ge dem fem minuter, inte en sekund mer. Då ska alla vara på set och redo att köra!"

En dag efter en outhärdligt tung dag för filmteamets finska ljusmästaren Ville, säger han leende till mig med rösten av ett sant mummintroll: "-Lyyydia, tack för att du är så braaa på att leverera dåliga nyheter!"

Jag blir varm i hela kroppen,  för jag vet att jag hela dagen jagat Ville med dåliga nyheter och snäva deadlines. Och det gläder mig på riktigt att han någonstans ändå känt att jag förstått hans omöjliga situation.

Så när mr. Glover ber mig hämta Lina, hans personliga assistent, vet jag att det är ett tydligt tecknen på att han är rakt igenom missnöjd.

Tio minuter senare har han låst in sig i sin trailer. Jag knackar på vänligt men bestämt.  Inget svar. Jag knackar lite hårdare. Lina öppnar. "-Han vill inte prata", säger hon. "- Eh... han behövs på set", säger jag. Lina stänger dörren halvt, jag hör att hon säger nåt till honom. Paus.

"-Han behöver förbereda sig", säger hon. "-Ok", säger jag lättat leende och tänker: det här kan jag jag! "-Hur länge behöver han för att förbereda sig?"

Lina puttar till dörren igen, nytt mummel. Paus.

Efter en evighet öppnas dörren långsamt. "-Ehm..." Lina drar på orden det märks att hon känner sig trängd mellan oss. "-Han säger att han kommer när han är redo", viskar hon genom dörrspringan.

Jag lyfter blicken, tappar hakan. "-Hur då menar du", frågar jag förvånat, "menar du en halvtimme, en kvart eller en timme?"

Lina tittar ner på sina skor, skrapar lite med tummen mot dörrkarmen.... "-Mmmm... han sa att det fick ta den tid det tar."

Jag står och stirrar på henne, jag är inte säker på att jag hör henne rätt. Jag står och stirrar och undrar vad jag borde göra härnäst. Jag har medansvaret för att ett helt filmteam på trettio man med en bunt lastbilar med hyrd teknik, platshyra för att bara nämna något, hålls i rullning från dagsljusets första minut till dess sista. Vad hälsar jag inspelningsledaren?? "Skådespelaren kanske sitter i sin trailer resten av eftermiddagen(?!)" ....

Lina stänger försiktigt dörren. Jag står kvar. Jag tänker så det knakar, verkligen tänker! Men jag vet inte vad det är jag ska tänka ut. Dörren är stängd, han kommer när han är redo.

Sakta går jag tillbaka till teamet, och viskar till inspelningsledaren som otåligt undrar när vi kan sätta igång, att skådespelaren behöver förbereda sig en stund i sin trailer. "-Hur länge då", undrar han.

Jag suckar. "-Jag vet inte, det kan vara allt från en stund, till en .. uhm längre stund." Orden fastnar bakom läpparna, jag hör hur korkat det låter samtidigt som jag försöker låta oberörd.

Sen rämnar det. "-Jag vet inte vad jag ska göra", viskar jag fram samtidigt som ögonen tårar sig.

Jag känner mig maktlös som ett uppläxat litet barn. Micke lägger armen om mig och säger något om att det är inte mitt fel. Jag är inte helt övertygad. Han drar tag i regissören och de drar sig undan. Jag ser dem stå och viska bekymrat. Regissören Othman, tittar med jämna mellanrum på mig.

När de är klara kommer han fram till mig och frågar mig vad jag sa till honom innan han låste in sig. Jag berättar att jag höll på att informera honom om nästa scen som vi skulle ta. Othman säger att från och med nu, är det bättre om det bara är han som informerar skådespelarna om scenerna. Jag nickar och säger att det är ok för mig, men att team och skådespelare brukar fråga mig vad som kommer att hända härnäst och att det känns dumt att inte svara dem. Han nickar.

-Vad har du provat, frågar han. "-Typ inget", säger jag. "Han gick in i sin trailer och vägrar kommunicera".

"-Vill du gå dit igen och kanske säga nåt i stil med: "We are ready for you sir, when you are ready." frågar Othman.

Det låter märkligt i mina öron att behöva formulera sig på det viset när det är uppenbart att vi är mitt i en inspelningsituation och att vi är redo, men jag nickar och säger javisst.

Två minuter senare står jag utanför Mr. Glovers trailer och hälsar Lina att: "-Vi är redo, när han är redo. We are ready for you SIR, when ever you are."

Sju minuter senare kliver han ur sin trailer och i slow motion låter han mig eskortera honom till set. För varje steg vi närmar oss inspelningsplats utan att min skådespelardiva vänder på klacken känns som en seger.

När han äntligen står i strålkastarljuset med sista sminkhanden duttandes på hans panna. Känner jag mig utmattad och jublande, som om jag nyss kommit ut ur Pamplonas tjurstinna trånga gränder; helskinnad! Micke ler tacksamt. Othmans axlar sjunker ner i en alldeles för tydlig utandning.

Processen har tagit närmare femtiofem + sju minuter.

Detta upprepas varje morgon, eftermiddag och  kväll. Jag fruktar tillfällena när det ropas "-Tack", eller "-Fem minuters paus". Det är då mr. Glover väljer att försvinna.

Samt efter lunch, när tröttheten sätter in. Jag lär mig att reagera på tilltalsnamnet "Babe"....

Och jag lär mig att använda "Sir" så frekvent att jag vid ett tillfälle tackar Micke för skjutsen med ett "Tack Sir".

Men min vanligaste fras blir  "-We are ready for you Sir". En perfekt all-around-fras som ger effekt i nästan alla lägen, med en viss fördröjning på cirka tio till femton minuter.

Sista dagen.

Alla kramas,  skakar hand och fäller en tår. Tre intensiva månaders filminspelning är till ända och det känns som att lämna en familj.

Mitt i tumultet kommer Danny Glover fram till mig och ger mig en hjärtlig kram, samtidigt som han ropar ut mitt namn:

"-Lydiaaaaa! "

Jag är chockad. Han vet faktiskt vad jag heter! Med ett stadigt grepp om mina axlar bubblar han högt:

"-I've been a pain in your ass!"

Jag kramar tillbaka och med ett brett leende svarar jag:

"-No SIR, I've been a pain in yours."

/Lydia
©Lydiasplanet

Trailer av resultatet; svenska filmen Dear Alice