- en resa in i det inre, på Java + Bali
av Lydia Antivalidis
Luftrummet, 18 februari Travel Journal, del 1
Prolog
Himmeln hänger blygrå över horisonten när jag bestämmer mig för att måttet är rågat. En vardagseftermiddag i januari når decennier av äktenskap, moderskap, arbetsliv och drömmar - brustna, oförlösta och kraschade, slutstation.
Den modiga livsnjutande unga kvinnan jag en gång stolt kände att jag var, är sen länge ersatt av en plump tant jag inte kan identifiera mig med. Borta är känslan av lätthet. Lättheten som öppnade dörrar och som är så in i bomben attraktiv både hos en själv som hos andra. I min spegelblick möter jag bara en oidentifierad tyngd, anemisk på hopp, tillit och tro.
En halvtimme senare har jag bokat mig en enkelbiljett till Jakarta. "-Känn på den fegis", hör jag en inre röst säga, och fylls av hopp. Hopp om att det kanske fortfarande finns en gnista av mig själv kvar.
Luftrummet
På planet mot Jakarta jagar mina tankar mig. Jag vet att jag kastat mig in i det här för att bryta mönster. För att bryta upp. För att utmana min 'comfort zon' som blivit allt för trång. Men vetskapen om att jag varje dag vaknar och brottas med något så enkelt som att vara 'jag', ligger tungt över mig. Brottas med ensamheten som slår mig med sin enorma tyngd av tystnad. Brottas med skulden av felsagda ord, osagda ord och ord som aldrig fann sin plats och blev hängande i luften som ett livgivande vårregn som aldrig faller.
Det känns som att jag flyr, det känns som att jag gömmer mig. Jag känner mig rädd utan att veta för vad. Men min känsla får mig att tro att jag flyger omkring i ett enda stort moln av panikfara och jag sitter på helspänn för när vi verkligen ska slå in i dess kärna av bristande bärkraftighet och falla i dess bråddjup.
Mest jagar skulden mig för att jag inte hanterat livet kring Elliot bättre och lyckats ge honom bättre förutsättningar. Det är en märklig tanke som slår mig att jag aldrig ”välsignats” i mitt moderskap. Att jag som ung mamma fick ta mycket skit för att jag blev gravid och för de livsval jag gjorde som förälder och som ung kvinna. Alla talade om mitt barns bästa, men lastade mig med sina egna farhågor och missade att ett barns bästa är en mamma som är trygg, mår bra och känner sig uppbackad. Jag har kämpat hårt både med att skapa ett liv för honom och mig, men allra mest har jag kämpat med att hålla kritiken som fäller mig utanför min tröskel. Det har varit oerhört tungt! Elliot är nu 23 år, en härlig, stabil ung man med ett eget liv. Och mitt arbete är mer än fullgjort, och jag, jag är trött! Så genomgripande trött.
Jag plöjer igenom filmerna som erbjuds på planet. Sover. Äter. Försöker hålla ångesten i kroppen stilla. Det värker i musklerna i benen. Jag drömmer om att vandra på en strand i solnedgång och låta vågornas upprepande fall och sug ut i havet urholka paniken och ge mig lugn.
Vågornas rytmiska rörelse omvandlas i drömmen till tung varm nära sex och paniken fyller mig igen.
Doften av man, tanken av hud så nära min, gör mig rädd och jag känner hur mitt hjärta drar sig undan. Den intensiva närheten, den intensiva själsliga närheten ökar min puls hårt, både av rädsla för att uppleva det och för paniken att aldrig mera uppleva det. Jag vaknar och gråter motvilligt.
Det har blivit natt och planet är fyllt av snarkande människor i obekväma poser och med några få undantag flimrande skärmar framför trötta ansikten. Jag bläddrar igenom min filmmeny igen och väljer ett tungt drama om en dysfunktionell familj i amerikanska mellanvästern och låter mig själv gråta ohämmat. Forts...
/Lydia
©Lydiasplanet
