Jakarta, 09:58

På darriga ben med stadiga sandaler kliver jag ut i gränden. Den torra grusgången är fårad av djupa spår av däck som slirat, fastnat och spunnit. Det är mer än tydligt att det har regnat kraftigt någon dag tidigare. Mitt hjärtas slag är hårda. Min andning kort. Solen värmer min nacke jag stannar upp och lyssnar in mig.

Tankarna fladdrar kring information jag läst där Jakarta beskrivs som ett ”hell-hole” man inte väljer uppehålla sig i, där kriminaliteten är skyhög, terroristdåd av extremistgrupper vanligt förekommande och ja… mitt hotell ligger i en ”flood safe zone”. Eller med andra ord – nära - ett naturkatastrofområde!

Jag försöker skifta fokus från inne i huvudet till här och nu. Andas in luften. Se mig omkring: Framför mig sträcker sig ett brunt trästaket. Bakom mig står hotellet jag bor på. Det hänger tvätt från balkongen på andra våningen. En yuccapalm svajar styvt. Det luktar torr lera. Hotellets grannhund är en mops, den skäller och vill inte vara bakom galler. Längre fram där gränden slutar hör jag en större väg med mycket trafik. Det är dag. Solen skiner. Jag är ok. Jag är hungrig.

Ett steg i taget går jag framåt. När viljan tvivlar, driver magkurrandet på. 100 meter längre fram svänger jag runt hörnet och befinner mig i multimiljonstaden Jakarta. Bussar tutar. Bilar står hårt packade. Mopeder sicksackar fram även precis där jag går. Det finns trottoarer men bilar är parkerade på dem, eller så står matstånd uppställda där eller så sitter det tiggare mitt i.

Det är skitigt. Riktigt skitigt! Avgaserna är så tjocka att det klumpar sig i halsen. Det känns som jag behöver kräkas.

Med ens sveper en iskall luft runt mina fötter. Mina sinnen far till Bangkoks kokande inferno och ett minne av en stark ung kvinna med en liten grabb vid sin sida, som tog sig an outforskade världar på egen hand - inte utan rädsla, men med massor av mod! En djup saknad av den jag var och av fina sonen Elliot vid min sida tvingar mig att öppna ögonen för att hindra gråten som väller upp inom mig.

Mitt framför mig står svängdörrarna till en mataffär med pulserande AC vidöppna. Direkt innanför finns fruktavdelningen, en fruktavdelning dignande av exotisk frukt. Jag går in och fyller korgen med en stor klase rambutan, två liter vatten och ett paket smörkex. I skydd av den svala luftkonditioneringen bland frukternas doft av frodig tropisk mylla, börjar känslan av vilsenhet avta.

Vid kassan möts jag av hjälpsamma leenden när jag för första gången krånglar mig igenom den lokala valutan.
– Vad är det här?
– Tiotusen rupies.
– Men sedeln ser ju likadan ut som hundratusen rupiern?
– Ja, så är det.
Forts...

(Från början; del 1.)

/Lydia
©Lydiasplanet