Jakarta, 21 februari Travel Journal - Into the Ring of Fire, 6
Andra dagen i Jakartas urbana inferno börjar likadant som första. Frukost. Främlingars konversationer. Trevande steg i gränden. Men en ny ingrediens har tillkommit. Senaste dagarnas överlevnadscocktail på adrenalin, kortisol och dopamin har lämnat en kemisk baksmälla i kroppen av trötthet och likgiltighet.
Övermätt på sinnesintryck smetar kakofonin av damm, trafik, smuts, fattigdom, försäljare och tiggare ut sig som ett överfullt luddfilter på utmattade sinnesnerver. Det går inte att ta in mer.
Samtidigt märker jag att stegen blir längre och stadigare. Utmattningen fungerar också som nån form av 'enough is enough'-filter. -Va fan, man kan ju inte noja i all oändlighet! Ju mer jag promenerar i den heta trafikbrisen desto mer avdunstar oron. Delvis är det forcerat, jag tvingar mig själv att rätta på hållningen och höja blicken, men jag känner att det hjälper. Andningen blir djupare och tyngden i fötterna bättre fördelad. Mopeder svischar förbi. Bussar tutar. Bilar står och puttrar.
I tygväskan har jag en karta motvilligt tar jag upp den, jag vill inte signalera vilsen turist, och försöker snabbt orientera mig. Jag går utmed breda alléer med smala trottoarer. Siktet är inställt till parken Lapangan Merdeka och från där tågstationen för att kolla tågtider. Jag hoppar mellan svajiga gatstenar och undviker golvbrunnars bråddjupa schakt med rostiga (ibland saknade) galler.
Framme i parken möts jag av breda paradgångar kantade av eukaluptys och palmer. Trafikbullret tystnar. Brisen avtar. Enstaka turister och små-
barns familjer rör sig på de stora öppna ytorna i den dallrande hettan.
Centralt mitt i parken står Jakartas huvudattraktion - President Sukarnos sista erektion… eller mer exakt monumentet som i folkmun kallas så.
Den sextiovåning höga marmor- och guldobelisken, från 60-talet, markerar Indonesiens självständighet från Nederländerna och innehåller förutom ett museum med originalet av Indonesiens ’Proclamation of Independence’, en fantastisk vy över staden.
Jag avväger att ta hissen upp, men släpper det. Även om parken ger ett mått av stillhet och frid så har jag svårt för den atmosfär som
auktoritärastyren skapar. Jag må stå mitt i hjärta av vad som är Indonesiens symbol för frihet. Men jag känner mig begränsad! Den soliga dagen till trots är de mörka skuggorna av toppstyrning och inskränkthet påtagliga.
Med axlar uppdragna strosar jag omkring en stund i brisen av eukalyptusträden och småsurar, som ett barn. Begränsad frihet suger, oavsett om det är min eller andras!
