06:18

Regnet öser ner när jag sätter mig i taxin mot Gambir tågstation. Rödljusen varar länge länge och runt oss tränger sig mopeder. Något har hänt sedan sist jag var i Indonesien. Mopedisterna är till min förvåning klädda i ordentliga regnställ och regnponchos.

För tjugo år sedan när jag, med min man och fyraåring under vår jorden runt resa för första gången var på Bali, minns jag att jag noterade att det inte var någon poäng att ta på sig regnrocken för att den höga luftfuktigheten och värmen gjorde att du ändå svettades dyngblöt. Jag minns att jag hade tagit med mig regnponchos till hela familjen och att vi bara försökte använda dem vid något enstaka tillfälle och sedan packade ner dem för svalare breddgrader. Nu är alla ’rätt’ klädda.

På perrongen ungefär en halvtimme senare har det slutat regna. Solens värme hettar upp gatsten och asfalt så snabbt att vätan förångas med samma snabbhet som vatten kastad på en bastusten. Där stående bland random people med utsikt över ett förångat Jakarta, inträder återigen ett lugn i mig. Jag reflekterar kort över varför det uppträder här och nu, men skippar analysen och njuter istället av ögonblicket.

Tåget mot Yogyakarta är en fröjd. Sätena är breda med gott om benutrymme och möjlighet att luta sätet ganska långt ner. Det är första gången jag åker tåg i Indonesien.  Så snart vi lämnat ’hell-hole’, utbyts landskapet utanför mitt fönster till djungelklädda kullar med sporadiska kluster av hus med röda tegeltak och skorstenspelare. Jag vet inte om landsbygden är idyllisk men från mitt tågfönster ser omvärlden ut som en tropisk variant på Österrike. Eller ett frodigt Frodoland.