Det finns ett dilemma i att skriva rakt och ärligt, när ens text inte är tillrättalagd, men inte heller för utlämnande. Virginia Woolf tog livet ur sitt tillrättalagda jag i kampen om att skriva naket, och troget sig själv.

Står jag ut med att vara så brutal?

Att sårbarhet berör är ett faktum.

Oavsett om det är sångtexter, personliga upplevelser eller fiktiva berättelser öppnar ärligheten och sårbarheten i ens text upp till mötet med ens publik. Det är när Winnerbäck sjunger om svärtan vi känner igen oss. Och saknaden av att känna sig älskad som får oss att svälja hårt av igenkänning, trots att Joaquin Phoenix karaktär i Gladiator rakt igenom är ond, i scenen när han gråtandes dödar sin far.

Och… det är svårt att skriva ärligt!

Rädslan av vad andra ska tycka, reaktionerna, rädslan för kritiken. Rädslan för att vara för utlämnande, för personlig. Rädslan för att göra sin publik obekväm, eller förlora den helt. För att inte nämna obehaget ärligheten i sig ger en själv medan man skriver, under tiden man letar formuleringar och försöker pin-pointa den exakta känslan eller förloppet.

Ofta är alla dessa rädslor legitima. Vi vet alla vad som förväntas av oss eller tror oss veta det iallafall. Särskilt som kvinna finns det ett outtalat socialt kontrakt om att vi är dem som upprätthåller en go’ och trevlig stämning, gjuter olja på vågor och medlar i konflikter. Knappast en som sätter fingret på kantigheter och berättar sanningar.

Lik förbannat, är det just dessa ”sanningar” som griper oss som publik, tar fatt i oss och får oss till att känna oss som - människa! I bästa fall är en välskriven text inte bara behaglig prosa att kittla sitt intellekt och öra med. Den erbjuder en resa in i ens inre medan man i trygghet följer skribentens ansträngningar att förstå och förklara livet.

Det är också denna sårbara ärlighet som gör skrivandet till ett sånt sant nöje. Utrymmet att fullt ut få stanna upp, betrakta, och i lugn och ro söka de exakta orden som formger ens inre sfär skänker en stillhet jämförbar med brittsommardagar vid havet.

Virginia Woolf beskriver denna kamp med att våga hitta sitt ärligaste skriv-jag i boken ”Professions for Women” så här:

”She was intensely sympathetic. She was immensely charming. She was utterly unselfish. […] in short she was so constituted that she never had a mind or a wish of her own, but preferred to sympathize always with the minds and wishes of others. And when I came to write… I encountered her with every first word. The shadow of her wings fell on my page.

[So…] I turned upon her and caught her by the throat. I did my best to kill her. My excuse, if I were to be had up in a court of law, would be that I acted in self-defence. Had I not killed her she would have killed me. She would have plucked the heart out of my writing.”

Det tål att tänkas på...

Wish me luck, och lycka till med ditt!