Regnet vräker ner över Malmö. Balkongdörren på fjärde våningen i min systers lägenhet vid Folkets Park står vidöppen. Nedanför hör man skrattande människor på väg hem.

Älskade katten Herkules sitter på soffan bredvid. Så som han alltid gör, med tassarna korsade under bröstet och blicken fäst på mina fingrar som far över tangetbordet.

Tankarna far vilt från jobb, mailen om hus jag precis skrivit, messenger konversationen jag undvikande svarat på, till stranden någontans där borta vid Medelhavets ljusblå kust. Däremellan stannar den vid minnet av ett leende jag inte vill glömma, och min pappas skröpliga hand som jag häromdagen klappade. Mina tankar far vilt över hela spektrat - undvikande, längtanden, måsten och vilja.

Min syster har gått och lagt sig. Måsarna skriker, medan regnet fortsätter smattra från mörkret utanför.

Jag är inte så sugen på att resa, men definitivt inte heller på att stanna. Jag längtar efter den där leende mannen, men är också glad för att han är så långt borta. Det finns något i detta virrvarr av tankar som hela tiden längtar efter en kärna, efter något som är för abstrakt för mig att sätta ord på. Men som finns där, i mig. Ett behov att identifieras som - jag, bortom allt och alla andra. En längtan att kunna vara stormens öga och känna lugnet i mig. Vetskapen om var jag står och vad jag känner, trots stormens virrvarr av alla andras tankar, krav och förväntningar spinner runt mig.

Jag vill känna den stillheten. Och inte vara rädd och försöka stänga ute surret. Utan välkomna det för att det inte berör mig ändå.